12 Oct3 månader sen…

Jösses, redan tre månader sen senaste inlägg. Men jag orkade helt enkelt inte skriva mer, det kändes precis som för Jeany, samma sak om och om igen. Sen måste man väl också vänta ett tag för att se tillbaka och för att kunna känna efter vad som har förändrats. Förändringarna är små men de finns. Idag ser det ut så här:

  • Jeany har bestämt sig för bättre rutiner
  • hon äter med större aptit, ibland äter hon snabbare än vi. I början tog det en timme tills hon var klar med maten, nu går det på 15-20 minuter :)
  • inget krångel längre med måltiderna, dvs hon äter upp allting
  • hon hänger bra med i skolan, ingen ångest längre
  • hon sjunger ibland och skrattar
  • hon vet mycket mer nu vad hon vill
  • en del problem i hennes omgivning känns som att de löser sig och detta ger henne också mer lugn
  • hon kan prata om mat och säger ibland att det smakar gott
  • hon har börjat krydda lite mer själv
  • hon tycker om att vara med i köket
  • hon har nya mål i livet
  • hon vågar mer nu när hon väljer kläder
  • hon dippar nu mera sällan

jag kommer bara på ett enda negativt och det är att hon fick höja medicinen, men om det behövs då är det väl ok och viktigt så att hon får lite mer sinnesro. Hon kan börja vänja sig vid tanken att livet faktiskt är härligt och att det går att njuta.

Jag har under tiden läst många andras bloggar och hos de flesta ser jag att det händer massa positivt där med. Tänk vilken resa vi gör, en resa som vi delar med oss, vi är inte ensamma och det bästa, det går uppåt.

I de svåraste stunderna är det inte lätt att tänka positivt. Men ni alla därute som fortfarande befinner sig i ett djupt hål, läs den här bloggen, och alla andras bloggar (de är nog mycket mer uppdaterade än min) för att få tillförsikt och mod för att kämpa vidare.

Kampen är inte över än för oss men det värsta har vi lagt bakom oss :) Hjälpen jag fick genom bloggandet, era kommentarer och era bloggar var helt ofattbar viktig. Och jag är så tacksam för det. Många kramar !!!

07 JulNär hjärnan och magen inte spelar i samma match!

När jag en gång frågade Jeany när hon kände att hon började må dåligt då svarade hon att det var före sommaren 2009. Så det är nu ett år sedan och ni alla, som har följt den här historien och som har egna historier med miss Anorexia, vet hur jobbigt detta år har varit. Jeany är nu mycket piggare. Hon har många kompisar, är mycket mer aktiv, kan ligga i solen och bada, kan gå och shoppa, kan äta glass, jordgubbar, kaka och hon har gått ner 4 kilo! Problemet nu är att tvångstankarna går åt motsatta håll: tänk om jag inte kan sluta äta glass? Om jag fortsätter vräka i mig jordgubbar? Om jag inte kan sluta äta kaka? Och för att jämna ut detta snålar hon mer och mer med den vanliga maten. Då spelar hjärnan och magen inte i samma match! De är inget lag! Hjärnan skriker NEJ och magen skriker JA. De är som ett dåligt äktenskap!

Sedan några veckor tillbaka fick hon lov att ta maten själv och att hon inte behöver mäta mängden mat längre enligt matlistan från ÄE för att hon ska börja lära sig att ta eget ansvar. Men vi får facit varje vecka, hon går ner och ner och ner. Hon vill inte äte allt som hon ska för att hon kan ju överleva utan det lilla extra. Och visst syns det igen att hon har gått ner. Hon är mager igen. Hormonerna reagerar med fördröjning. Mensen har inte kommit tillbaka.

MEN bara att hon kan tänka sig att äta glass och att hon gör det, att hon utan problem äter jordgubbar osv är ett stort framsteg. Efter ett långt samtal igår vill hon bromsa viktnedgången och gå upp 1,5 kilo. När vi frågade henne varför just 1,5 kilo då svarade hon: för att jag tror att ni kan vara nöjda med det. Då bev jag så ledsen. Min man var otroligt förståndig och snäll och tålamodig. Han förklarade mycket lugnt att det handlar inte om oss, allt hon gör gör hon för sig själv. Om hon inte förstår det här blir det svårt med att fortsätta med skolan efter lovet. Min man sa mycket mer som var så bra. Så efter detta långa samtal var hon lite mer tillgänglig men nu är det diskussioner igen vid matbordet. Det som står på listan kan hon tänkas äta men inte en smula mer. Vi får se vid nästa vägning hur det har gått. Sedan 2 veckor har hon slutat med näringsdrycken och det hjälpte till att hon gick ner 1 kilo i veckan.

Men som sagt, i jämförelse med i vintras har vi ju ett bra liv idag. Men det tär och jag har inga ord längre, vet inte längre vad jag ska säga. Dessutom har hon ju de vanliga tonårsbeteenden, för mig är det jättesvårt nu att nå fram. Det viktigaste är att hon kan känna glädje och det kan hon med sina kompisar. Det är härligt :)

Hoppas ni därute får en underbar sommar, att solen skiner på er och skämmer bort er så mycket det bara går. Bara glada människor kan glädja andra :)

04 JunEn påminnelse om gångna dagar

Sedan Jeany har börjat gå regelbunden till skolan och har börjat träffa sina kompisar och också börjat shoppa igen har hon tyvärr också blivit mer ”okontrollerbar”. Hon har nu fler möjligheter att ”fuska” med maten och bara när hon ställer sig på vågen en gång i veckan blir vi varsel om åt vilket håll det går, nämligen neråt. Väldigt långsamt men ändå neråt. Hon har nu så många mål och ser framemot att vara med sina kompisar. För att kunna göra allt detta hon har planerat måste hon gå upp igen. Vi sätter press på henne och detta resulterar i långa diskussioner. På ÄE sköter hon sig (hon har inget val där, menar hon) egentligen har hon inget val här hemma heller men det är dock enklare att fuska. Vi var så besvikna, har tyvärr fått lära oss att inte lita på henne allt för mycket.

För två veckor sedan mådde hon så pass bra att hon ville sluta med Zyprexan. Efter samtal med ÄE fick hon sluta och redan dagen därpå började hon må dåligt och det blev värre och värre tills hon fick ett sammanbrott förra helgen. Och det var precis så som för 4 månader sedan, en mycket läskig påminnelse hur vi alla har haft det nästan dagligen då. Så hon började ta Zyprexan igen och precis så som det gick neråt så gick det uppåt igen. Jag tycker att det är väldigt olustigt att medicinen påverkar så enormt. Men allt detta betyder ju att sjukdomen är kvar, blir bara dämpat av medicinen. Och att hon inte har fått lära sig att ta itu med depressionerna. Men nu träffar hon en psykolog som hon trivs med och vi fortsätter hoppas.

Men det ändå härligt att se henne skratta, busa och ha skoj. Fast det är på konstgjord grund måste det ju ge positiva signaler till hennes hjärna. Endorfinerna brys sig nog inte varför hon skrattar, om det är pga att hon mår bra helt enkelt eller om det medicinen som gör att hon känner sig bättre.

Någon av er som har gjort samma erfarenhet med Zyprexan? Det var nämligen inget som läkarna sa till oss att hon kan få illamående efter hon slutat.

Snart är det midsommar, vi har redan haft underbara härliga dagar som jag har försökt njuta av så gott det går. Hoppas ni därute mår bra, många kramar till er alla

05 Mayupp som en sol, ner som en pannkaka

Så känns det hela tiden. Ett leende är som majsolen, djup och klar och värmande. Men det varar bara för en mycket kort stund så kommer de svåra tunga blickar tillbaka, fåordiga svar, sorgen är ett faktum. Men Jeany har gått upp till sin matchvikt. Dock har sjukdomen inte gett vika. Den positiva reaktionen på medicinen höll i sig bara ngn vecka, sen var hon tillbaka i svårmodet. Men hon går nu regelbunden till skolan och det ska göras en plan om hur hon kan ta igen den gångna terminen eller om hon ska gå om hela skolåret.

När hon träffar sina kompisar känns det fortfarande så som att hon gör till sig, att hon vill vara alla till lags men att hon inte är sig själv. Jag tycker att jag har kunnat prata mer med henne om det som har hänt och också varför. Men nu får hon äntligen proffessionell hjälp från en psykolog. ÄNTLIGEN, jag säger det igen för att jag tycker att det är på tiden att det händer någonting. Matfixeringen och tankar på vikten har ju inte blivit bättre.

Men hon får knappt några utbrott längre. Däremot, när hon vägrar nu då vägrar hon. PUNKT.  Hemma har vi svårt att få henne att äta det hon borde äta. Enligt ÄE är hon glad och social där. Det kan vi verkligen inte påstå att hon är så hemma. Men hon vill hjälpa till och vara med oss för det mesta. Visserligen för att inte behöva tänka på CP-tankar och ätstörningstankar men i alla fall. Hon har hjälpt till mycket i trädgården och när jag titta på henne tycker jag att hon är sååååå fin. Hon är vacker och har en fin kropp. Nu behöver jag inte vara rädd längre att hon går sönder när jag kramar henne. :)

Jag förvånas igen att det finns någon därute som följer den här historien och som väntar på uppdateringar. Jag gläds och får dåligt samvete samtidigt för att jag har varit dåligt på att skriva.

Jag ska försöka skriva oftare igen. Men det är kanske naturligt att i början finns ett uppdämt behov, okänd mark som ni som lämnat kommentarer har hjälpt mig till att lära känna. Många av era kommentarer har hjälpt mig att komma i kontakt med Jeany och att säga ”rätt” saker. Sköt om er och njut våren!!!!!!!!! Många kramar

02 AprD E T G Å R U P P Å T :)

Det känns så fantastiskt, nästan skrämmande! Och jag vet ju också att dotterns positiva sinnesstämningen för det mesta beror på medicinen. Men att hon skrattar, fnissar, hummar och till och med är lite busig måste ju ge positiva effekter för hela hennes själ. Hon är mycket mer öppen nu och det betyder att samtalsterapin snart kommer att börja på riktigt. Hennes sjukdom har inte blivit mycket bättre. Hon vill inte vara utan oss och inte sova hos en kompis för att hon vet att hon inte kommer att äta då. Hennes medvetenhet om sjukdomen har blivit stark men själva sjukdomen måste behandlas med terapi. Om vi skulle ta bort medicinen skulle hon ramla tillbaka där hon har befunnit sig för en månad sen. Men snart kan vi trappa ner den första medicinen och det känns skönt.

Hennes sköldkörtel är paj och  hon får nu äta medicin och tillföra hormoner livet ut. Medicinen har inga som helst biverkningar, precis som ngn av er skrev alldeles i början. Och att hon fick en infektion på sköldkörteln medan hon insjuknade i anorexia var bara slump säger läkarna.

Flera av er har frågat hur mycket Jeany vägde som lägst. Jag kommer inte att svara på det. Sjukdomen sitter inte i kilon, sjukdomen sitter i skallen! Om du tänker nästan uteslutet på kalorier, träning, fetma eller att du är ful då är du sjuk fast du kanske väger mycket. Och tankarna försvinner inte när du går ner. Men för att inse detta måste man vara nästan frisk. En anorektisk hjärna kan inte inse detta. Åtminstone inte i början av sjukdomen.

Jag vet att vägen tills Jeany är helt återställt kan bli lång och jobbig ibland. Och jag är liiiite rädd inför den tiden där vi börjar trappa ner medicinen. Men detta ska ske först om 6 månader och tills dess har hon säkert hunnit långt. Hon går nu också i skolan igen, ganska regelbundet, några få lektioner i veckan. Och det peppar henne.

Så mina vänner. Livet är härligt. Du får må dåligt men du får aldrig ge upp hoppet!

23 MarEn kort uppdatering…

… för att tiden inte räcker till för så mycket mer! Jeany har gått upp, hon väger nu 54,3 och kroppen börjar återhämta sig. Hormonvärdena är däremot fortfarande dåliga. Dock har hennes sjukdom inte blivit bättre. Hon får nu också äta antidepressiva och det känns som ett steg bakåt. Hon har dock varit i skolan på två olika lektioner.

Akupunktur kan vi först göra efter avslutat behandling på sjukhuset. Och vi fortsätter naturligtvis med dagvården på ÄE. Jag är dock jätteotålig och vill att det ska hända mer än det gör.

Kortsemestern med min man var helt fantastisk och jag skulle gärna vilka åka iväg snart igen :) Det blir kanske någon dag över påsk!

Kramar om er alla och tack till er som så trogen svarar och kommenterar mina inlägg.

04 MarTur att det finns kloka människor i ens närhet …

… för ibland är jag ju lite fel ute och så finns det vänner och familj som visar mig ”den rätta vägen”. Den här gången var det min man (som så ofta) som lyssnade tålamodig när jag var förtvivlad pga Jeany inte är trevlig och stöter bort mig. Han sa nämligen så här att Jeany har det så mycket mycket värre än vi och ändå biter hon ihop och kämpar vidare. Om hon fixar det så fixar vi det faktiskt också. Men han förstår ju mina känslor. De är säkert inte ovanliga heller. Men det är solklart att vi står ut med det här och att vi fortsätter kämpa. Jag är nog inte så vuxen ibland som jag egentligen borde vara. Kommentaren jag fick från Mamse, att man egentligen bara kan visa att man är arg mot ngn man känner sig trygg med hjälpte mig också jättemycket. Liksom alla era andra kommentarer, de värmer så.

Nu känner jag mig mycket bättre, vi fortsätter kämpa. Jeany har gått upp 800 gr. Och hon har börjat prata om skolan. Det är nog ett framsteg, eller hur? Hon kanske kan börja med ngn enkel lektion lite då och då. Vi får se.

Och så har jag fått en award från mezza. Och jag blir så rörd och glad. Men ärlig talat, jag är ju ingen van bloggare, vill bara vädra mina tankar och på köpet får jag så enormt mycket tillbaka av er alla. Vad ska jag göra med min award? Svarar man på den på ngt särskilt sätt?

Nu åker min man och jag alldeles alldeles strax på semester. Jag ska nog gå och köpa mig en liten flaska mousserande :) Kommer tänka på er när jag sitter i solen och njuter av livete. Hoppas ni hittar också ngt ni kan njuta av :) :) :) Många kramar!

28 FebDet är jobbigt att älska ngn som inte är snäll

Nu har hon varit längre tid hos mamma, längre än 2 veckor. Mamman berättade att det hade gått ganska bra, Jeany har tagit lite eget initiativ och deltog lite mer. Nu är hon hos oss, och hon är så ovänlig. Jag känner mig så sårad och jag vet vad ni tänker, det är ju inte hon som talar, det är sjukdomen. Men jag pallar inte detta längre. Jag är inte mamma till henne och jag känner verkligen att jag inte fixar det här. Vi kanske hittar en lösning att hon inte behöver flytta längre mellan oss. Jag förstår ju att det är jobbigt. Det var redan jobbigt innan hon blev sjuk, alltså att flytta.

Vi åker på semester, min man och jag. På många år första gången utan barn. Vi ska vara borta i 5 dagar, jag ser så mycket framemot detta.  Men just nu är jag bara så ledsen. Sjukdomen gör henne så elak. Jag försöker förstå men jag fixar inte det. Hon har ätit så lite idag och igår, hon sa att hon mådde illa. Hur ska vi då kunna övertala henne att äta? Men hon åt kvällsmaten nyss.

Jag vill inte känna mig ledsen eller sårad längre. Hur länge kommer det här att pågå? :(

Men hon var ute med en kompis på bio idag. Är det ett framsteg?

22 Febtiden går …

… och Jeany har gått upp igen, 1 kilo den här gången. Blodvärden blir bättre och bättre och det känns ju jättebra. Men med själva sjukdomen har inte hänt så där värst mycket. Det var en hemsk kväll efter beskedet att hon hade gått upp men hon var då inte hos oss. Det var då lättare att bära, logiskt, vi upplevde det ju inte direkt. Vi hoppas, som varje gång, att hon mår lite bättre nästa gång hon kommer till oss. Jag köpte boken Mattillåten som ”vägen från 37 kilo” rekommanderar. Jag sträckläste den till ungefär hälften, sen fick mamman och Jeany låna den. Hoppas Jeany känner för att läsa den. Boken är suuuuperbra!

Sen undrar jag om ngn av er har testat akupunktur? Jag fick kontakt med föräldrar som skickade sin dotter till några få behandlingar och hon läkte på bara några månader. Akupunktur är ju en erkänd läkemetod så om ni har synpunkter är jag som vanligt mycket tacksam om ni berättar. Ni ger mig den bästa hjälpen jag kan få :)

Nu längtar jag verkligen efter våren, att peta i jorden och se små plantor gro, det ger hopp om livet.

11 Feb600 gr upp

Nu känns det som att vi har gått bakåt mer än tidigare, alltså mentalt och psykiskt (om det nu finns en skillnad). Hon matvägrade i söndags och efter 1½ timme diskussion, tjat, försök att övertyga, gav vi upp. Första gången faktiskt att anorexin har vunnit över oss. Men sedan dess har det gått, sämre än tidigare visserligen men hon har ätit det hon ska. Nu är det mycket mycket mer gråt, många fler sammanbrott, många fler diskussioner. Hon tappar mycket hår nu och vi fick veta att det beror på att hon har börjat äta igen. Hennes hår var ganska risig, just pga att hon inte hade ätit ordentligt på länge och då inte fått i sig näringsämnen som behövs för att bygga hornämnen som håret består av. Och nu, när hon äter det hon behöver, då byggs hårcellerna upp igen och så stöter de bort det risiga håret för att ge plats för det friska. Det tog ett tag tills hon insåg detta men jag tror det har landat nu.

Tusen tack för alla era kommentarer, det är så enormt viktigt att ni finns och att ni tar er mödan att svara på mina frågor. Pga att Jeany byter mellan oss och mamman är det kanske inte så lämpligt med en kisse, men en kanin skulle passa bra. Jag ska be min man att han tar upp det med henne.

I övrigt är det ju jättetungt. Vi hade möte med läkarna igår och kontentan av det hela var att vi bara måste fortsätta kämpa. Det kommer att vända förr eller senare. Och om jag läser alla era mail då känns våra 3 månader, som vi har haft det jobbigt nu, som ingenting. Hur många gånger tänker man att man inte orkar längre, och så går det en dag och en natt och en vecka och en månad och så har vi orkat med det hela ändå hela tiden. Egentligen en rätt häftig erfarenhet. Tänk, om jag vore arbetsgivare och skulle anställa folk som behöver handskas med svåra kunder och som måste stå ut med både det ena och det andra, jag skulle nog gärna vilja anställa människor som har gjort sådana erfarenheter.

Jag har aldrig känt mig så vuxen som dessa dagar. Att ta ansvar fullt ut, att inte sticka när det är en jobbig situation som man inte kan påverka, det har jag ju aldrig varit med om. Det är ändå bra att uppleva detta tillsammans med min man som älskar och SER mig.

Jag hoppas bara att vi någongång hittar varandra igen, Jeany och jag. Jag vet så väl, inte ens sina egna barn kan man förväntar sig av att de ska älska sina föräldrar (jag vet det, jag är ju dotter) så jag kan aldrig förvänta mig något av Jeany. Och just nu gör jag inte mycket för henne heller, känns det som om. Jag finns någonstans bredvid men jag är viktig för min man och så är jag väl till nytta också för Jeany, åtminstone indirekt.

Så, nu ska jag titta in på några av era blogg, jag är långt ifrån så duktig på att skriva och lämna avtryck som ni. Tack för att ni finns, jag vet att jag har skrivit det ofta men jag kommer att upprepa det många gånger om! :)


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu